Varför jag gick upp i vikt?
Hej. Hur kommer det sig att du är där du är nu, viktmässigt? Kan du inte skriva ett inlägg om hur du hamnat där? Det är ju rätt stor skillnad från hur du har sett ut? Syftar på bilen i din header. Kämpa på! / Isabella
Det är en rätt relevant fråga, och det är inget kort svar, utan ganska många anledningar..
Jag gick upp 2-3 månader efter att jag fyllde 18 år, och det är ingen ursäkt men jag förlorade min bror 2 månader innan den stora dagen, 18 års dagen. Han gick bort i en olycka kan man nästan säga, även om det inte är hela sanningen. Han dog i samband med ett gripande av polisen, men inte förs än efter 1 vecka på sjukhus. Det är den värsta veckan i mitt liv, utan tvekan. Samtidigt hade jag precis träffat en kille, Richard. Som då var ett oerhört stort stöd, han fanns verkligen där till 100%, då. En månad efter Johans död blev vi tillsammans. Jag kommer ifrån Torslanda på hisingen, hade gått mitt första år på gymnasiet mitt i stan, Vasastan till och med. Slutat med handbollen hade jag också gjort, det blev för kämpigt att hinna med träningarna efter skolan, tiderna passa inte och i mitt huvud fanns det inte att byta klubb. Eftersom jag kom från Torslanda så trodde ju jag att det var Torslanda jag skulle spela med eller inget lag alls.
När min bror dog så tog jag det väldigt "lätt" trodde jag, men det gjorde jag inte. För jag pratade inte om det, jag vägrade, åtminstonne är det så jag kommer ihåg det. Självklart berättade jag vad som hände den första tiden. Men jag berättade aldrig hur jag kände, jag var bara väldigt ledsen, och sorgen gick ut i maten jag åt, chips & dipp, 3-4 dagar i veckan, pizza, godis, choklad (ja de är inte samma som godis, haha), jag åt mycket pasta, fet mat över huvudtaget och samtidigt hade jag ju blivit tillsammans med Richard, som kunde precis som jag äta vad som helst utan att det hände något på vågen. Jag hade slutat med handbollen, de var inte lika viktigt som att "ta vara på dagen". I Skolan åt jag inte bambamaten, jag gick till Espresso House och drack ICV (Irish Creame And Vanillia Latte) och den tidens goda Istea, samtidigt som jag åt deras jävulst goda Panini med Ost, skinka och senap.
Men en dag stod jag där, 10 kg tjockare än bilden på headern, och jag fattade inte att jag hade gått upp, det gick inte in i huvudet och inte heller i min verklighetsuppfattning, jag var ju "tjejen som kunde äta vad jag ville utan att röra mig på vågen". Helt enkelt såg jag inte att jag gick upp. Vet inte exakt hur mycket jag gick upp de första 18 månaderna efter Johans död men jag skulle tippa på 12-14 kilo.
Efter den tiden var jag faktiskt fortfarande tillsammans med Richard, men det var inte särskilt lyckligt. Vi tjaffsade mycket, vi umgicks inte tillsammans utan det va, var och en för sig. Var vi i samma sällskap såg vi till att vara i olika rum, givetvis var det ingenting vi såg då, det såg vi dagen vi gjorde slut, vilket var efter ca 2,5 år tillsammans. Så olycklig som jag var det sista året av vårat förhållade gick också ut i och över maten. Jag fortsatte att äta som om jag tränade handboll och var en liten flicka, men istället gick jag upp till närmre 85 kg (det var aldrig riktigt så mycket men nästan). Vid den här tiden har jag även tagit studenten, flyttat hem till mamma och pappa igen. Jag var en osäker tjej som inte kunde tackla en separation till, för efter Johan hade jag ett sånt kontrollbehov på människorna runt omkring mig som heter duga.
DÅ såg jag när jag flytta hem till mamma, pappa och syster igen att oj, mina kläder passar inte, jag kan inte äta när ingen ser, för där är det ALLTID någon hemma. Jag var inte inne i stan lika mycket, det tog ju sån tid att ta sig dit. Så jag gick ner till kanske 76 kg, och var rätt nöjd med de. Jag gick ut och träffade folk igen, började spela handboll igen och umgicks med gamla vänner jag hade när jag var ung. Jag träffade min älskade William och gick ner ytterligare 3-4kg, för jag var lycklig! Sedan flyttade jag in där jag bor idag, hos William och jag har lagt på mig lite sambokilon, eller ja, de har vi båda två. Sedan åkte vi till Rhodos nu i somras med Williams familj, och jag åt och drack precis det som föll mig in så när jag kom hem hade jag ju gått upp ytterligare 3 kilo, PÅ EN VECKA!?. Det var då jag bestämde mig, jag vill inte bli den tjockis jag var när jag var olycklig, för jag är den lyckligaste kvinnan på jorden som har den underbara pojkvän som jag har, går den utbildning jag vill göra, har underbara vänner och har en helt underbar familj, har ju stor underbar släkt nu också eftersom Willimas släkt numera är/känns som min släkt.
Så nu är kampen igång, och det har gått riktigt bra får jag säga. Det kommer komma upp en bild om ca 10 dagar på den förändring som skett de senaste 30 dagarna. Då har de bara gått 19 idag och jag både känner och får förfrågningar om jag gått ner så undrar jag hur det gått om 11 dagar, fantastiska resultat hittils, främst känslomässigt kanske, men hoppas på att efter bilden också kan visa vad jag känner.
