Detta är inte idag, utan en annan dag då jag skrev i min dag bok!
Helt galen dag. Har varit på fältstudier idag, på Östra Sjukhus. Helt grym dag får jag säga och det bästa av allt var att jag fick besöka IVA. Men dagen började med att vi i vår grupp var på Stokeavdelningen där de gjorde en liten sketch på hur en strokepatient ter sig. Det var lite kul, men kändes liksom pinsamt eftersom de i själva verket är friska och man kan inte härma någon om man inte själv är sjuk liksom. Men det var lärorikt ändå.
Sedan gick vi vidare till en hjärtavdelning, vilket jag är totalt ointresserad av så jag lyssnade inte så mycket men det var en sketch där också på en patient som inte hade tagit sina mediciner och därmed fått vätska på lungorna (sååå tråkigt).
Efter det lunch och då satt jag och pratade mycket med Eleni, som förövrigt är en helt underbar person. Hon frågade hur det kändes att gå till IVA eftersom hon vet att det var där Johan låg, och vi pratade i typ en halvtimma eller så om det och hon sa "det känner inte som du är så beröd av det, ellet ta det inte på fel sätt men du pratar om det med sån distans" och jag kände bara "du har helt rätt, jag pratar om det med distans, och det kan uppfattas som ickeberörd". Men jag har kommit över "sorgperioden/offergestalten". Men som sagt vi pratade en del och det kändes bra, och jag kände "fan va gött att det känns bra att vara här, fan va gött att jag inte reagerar på ett sorgligt sätt". Meeeeeeen. Sedan kom vi in genom dörren och jag kände mig nervös, lite skakig men det gick bra och jag tänkte att det här känns bra. Vi blev hänvisade vart vi skulle vara och jag pekade för Stephanie och Eleni att "där satt vi och väntade på läkarna, där satt vi och väntade när någon annan var där inne" osv. Sedan gick vi i korridoren och åter igen pekade jag "därinne låg Johan under hela veckan, där längst ner i korridoren drog vi ur respiratorn" och tror du inte att vi skulle in i just DET rummet som Johan dog i? Jo visst fan var det så, och jag är först in i rummet och sätter mig i en stol och det första jag såg när jag kom in i rummet var Johan, jag såg honom i sängen pga att en docka låg där, på samma sätt som Johan, med samma apparatur och med samma läten. Det var som att jag gick 5år tillbaka på en halv sekund och mina ögon började tåra sig. Helt paff blev jag och alla andra hann att komma in så jag gick ut med mina tårfyllda ögon och sa att jag var tvungen att gå på toa. Stephanie följde efter och det var sååå snällt av henne. Men en sköterska kommer och frågar hur det är med mig, precis som när Johan låg på avdelningen. Hon visar mig till toa och kollar läget med mig både innan och efter. Inne på toan så släpper jag ut några tårar men daskar till mig själv i ansiktet för att fatta att jag är på år 2013 och inte 2008. Jag torkar tårarna, går ut och säger att det är bra, vilket det egentligen inte var. Men jag gick in och jag fick yrsel, men kunde ändå fokusera och lyssnade på var sköterskorna hade att säga!
I mellanåt kom sköterskan in och kollade så att det var bra med mig (hon som visade mig till toan). Sköterskorna pratade om vad de gör, vilka patienter de har på avdelningen, erfarenheter och lite upplevelser för de anhöriga. De berättade att man skriver i en dagbok när ens patient/anhörig ligger på avdelning, vilekt fick mig att komma ihåg att mamma har ju en sån hemma så jag ska läsa den nästa gång jag kommer över. Det fanns inga besökstider, vilket jag kommer ihåg det som, vi fick inte vara där när de skulle ta prover, ge honom välling och sånt.. men vem vet det kanske är en illusion? Enbart 30% dör på avdelningen (vilket jag trodde var mer), men ja de är fortfarande för många. Oavsett så det jag kom fram till var att Johan var ett specialfall som de i vanliga fall inte har på avdelningen. Johan skulle egentligen legat på Sahlgrenska på TIVA (trauma intensivvårdsavdelningen), men han var i så dåligt skick att han inte gick att transportera dit. Det var därför sköterskorna inte var som en "vanlig" sköterska. De var berörda, de fick mig att känna enorm emapti och trygghet för vad de gjorde. Shit va mycket tankar jag har nu, positiva tankar!
Fick även ligga i sängen som en sjuk person, de flyttade mig och grejade och det kändes som de gjorde det med omsorg precis som när man satt där med Johan. Jaja, uppdaterar säkert senare igen. Pusshej
